Surt sa räven. Ja, det intrycket får man är innehållet i Lars Tobissons memoarer när man läser Barbro Hedvalls recension av boken. Det är trist, men kanske inte så förvånande. Tobisson tillhörde den inre kretsen i moderaterna under lång tid. Alla dessa år av mycket gott, men också år där partiets politiska förnyelsa sattes åt sidan. Inte bara det. År där partiets organisation försummades vill jag hävda. Under Bildts period som partiledare så var inte partiet intressant. Det var Bildt som var intressant. Allt annat räknades liksom inte. Givetvis bär Tobisson också ansvar för hur det var då. Med facit i hand så var det kanske just detta som la grunden till valförlusten 2002. År av försumelse och uppfyllnad av sig egen förträffelse. Bo Lundgren var den som fick bära den stora skulden, men i sanningens namn så var det inte hans fel. Lundgren började förnyelsen. Han anställde Borg och Littorin, vars arbete la grunden för förnyelsen av politiken. Reinfeldt har givetvis med sitt ledarskap fullföljt och förstärkt förnyelsen, något som Lundgren aldrig klarade. Reinfeldt är också en duktig strateg och kommunikatör, vilket är nödvändiga kunskaper om man ska lyckas.
Jag noter också att debatten om förnyelsen snurrar på inom socialdemokratin. Mona Sahlin har inte begärt förnyelsemandat och jag vet inte ens om hon vill. Risken är väl uppenbar att hon är socialdemokratins svar på Bo Lundgren. Vid ett uselt valresultat 2010 så åker hon ut och kommer få bära all skuld för socialdemokratins misslyckande. Kanske är det så, kanske inte. Men socialdemokraternas oförmåga att förnya sig kommer lägga grunden för deras misslyckanden. Precis som moderaterna fick uppleva i valet 2010.
Så. Surt så Tobisson, förmodligen kommer Mona Sahlin säga samma sak i sina framtida memoarer.
Bloggar: Lavesson och Peter Andersson
Helt ärligt förstår jag inte hur du kan komma fram till dina slutsatser utifrån Hedvalls recension. Tvärt om skriver hon om den enorma utveckling som partiet gjorde från 74 fram 2002. Sett över hela den perioden var del väl en stor utveckling både av partiet och dess position? Sedan att det slutade som det gjorde med de sista åren, det kan väl inte tas för inteckning på det sätt som du gör?
Jag förstår inte denna totala uppgörelse som vissa, inklusive du verkar det som, vill göra med vårt parti. Allt gammalt var skräp och det är endast nu som vi är inne på rätt spår. Historielöst skulle jag vilja hävda!
Ett tips är väl att läsa hans bok och inte endast Barbro Hedvalls recension innan du landar i denna slutsats som du gör i det första stycket.
Dessutom så tror jag att det finns rätt många inom organisationen som inte håller med om att partiets organisation skulle vara totalt försummad under Bildts tid. Men det beror väl på hur du definierar organisationen.
Bjarne, jag ska läsa boken och återkomma med synpunkter när jag läst den. Att Tobisson dock verkar lite sur är vill ingen konstig slutsats. Surt och i viss mån bittert. Det som tidigare redovisats ur boken är också i linje med det jag skrev. Tobisson själv skriver om bunkermentaliteten och ointresset för partiet.
Det finns mycket bra som har hänt i moderaternas historia, tveklöst är det så. Att dock hylla allt som hänt tidigare är knappast trovärdigt. Att kritisera delar av historien är väl snarare att använda sig av historien på rätt sätt. Jag är inte ute efter att såga hela partiets historia, det tror jag det är få som gör.
I en stor organisation finns det givetvis olika synsätt och uppfattningar, annat vore konstigt. Var och en har ju sina uppfattningar byggt på sina egna erfarenheter.