Idag skriver representanter för 7 patientorganisationer en bra artikel på SVD brännpunkt. Artikeln är läsvärd och tankevärd. Deras poäng är att de känner att patienterna och de anhöriga inom psykiatrin har reducerats till bifigurer.
Att se människan är värt att påpeka om och om igen. Extra viktigt känns det när vi pratar om människor som mår dåligt psykiskt. Psykiska problem är ett vitt begrep som omfattar många. Allt ifrån mindre problem till riktigt stora. Poängen är dock att alla ska få den hjälp de behöver. Det ger sjukvården i övrigt. Ett brutit ben tas på samma allvar som andra större kroppsliga problem och rätt vård ges i rätt tid. Så är det inte om du lider av psykisk ohälsa. Då kan du få vänta länge.
Diskussionen nu har rört mycket kring depression och KBT-behandlingar. Socialstyrelsens förslag på området hälsas välkomna av skribenterna. Jag delar deras välkomnande. Riktlinjerna ger utrymme för en vård mer individanpassad och den ger ett bredare perspektiv. Det är bra. Depression är en av vår tids stora sjukdomar. Allt fler drabbas av depression någon gång i livet och rätten till stöd måste stärkas.
Jag är övertygad om att samhället måste acceptera depression. Idag är det många som bär sjukdomen under stor tyngd av skam. Så ska det inte behöva vara. I en tid där allt hårdare press sätts på allt fler är det inte konstigt att allt fler drabbas. Man kan fundera på om samhället är för hårt och går för fort. Lever vi på ett sätt som är sunt eller lever vi på ett sätt som skapar sjukdomar och onödiga depressioner. Jag vet inte. Kanske är det så, kanske är det så att vi är bättre på att belysa problemet och att därmed fler söker hjälp än förut.
Hur som helst så måste vi se människan och ge det stöd och omsorg som behövs. Depressioner ska tas på allvar och rätt vård ska ges i rätt tid. Allt annat är otänkbart. De drabbade och dessa anhöriga ska inte vara bifigurer, de ska sättas i centrum och de ska tas på allvar.
Ja kent…
Hade Sovjetunionen bara behandlat sina medborgare med KBT (kognitiv(dvs det du ser, hör och känner) beteendeterapi (dvs hur du ska bete dig rätt)…
…så hade ju allt varit frid och fröjd Kent…inte sant?
Nej Kent…
10% av alla kvinnor i Sverige äter antidepressiva KEnt….
ÄR det då samhället som skall acceptera de deprimerade…
…eller är det de deprimerade som till vilket än pris skall acceptera och anpassa sig till samhället…?
KBT Kent….är en billig form av hjärntvätt…
…i en värld där känslan av maktlöshet och instängdhet degraderas till ngt högst personligt…
Eller tror du att det är en slump att vi vuxna mer och mer känner ett behov av ångestdämpande, självterapier, relax, lådvin, piller, massage, spikmattor, KBT, yoga, auratydning, astrologi osv. osv. in absurdum…
…allt för att vinna en smula utrymme.
…och så fort en människa börja ställa sig de viktiga frågorna i livet..så blir hon deprimerad Kent….
…bäst då att slå bort det livsviktiga…med lite KBT…
…för att inte bli arg eller skiljas från den ekonomiska tryggheten….
…för att fortsätta med cynismen….fast nu utan det dåliga samvetet som stör…
…sakerna är ju som de är därför att gud vill…eller var det den osynliga handen som ville? Eller vem var det nu
Varma glada sköna Hälningar!
/robotnr7312
För ungefär tio år sedan började min mor ta självmordsförsök, efter fyra försök så dog hon några dagar innan midsommar. Under den tiden åkte hon jojo ut och in från psykiatrin och själv står man där maktlös.
Att sakta se sin mor försvinna bort och veta att man kan inte vaka över henne 24 timmar om dygnet är att känna sig maktlös.
Man kan inte se på någon att de har det. En person som jobbade väldigt mycket men plötsligt bara brände ut sig.
Du säger att dessa grupper skall tas på allvar.
Kan du konkret beskriva hur man tar dessa människor på allvar ?
Hur fångar man upp dessa personer och slussar dem till rätt sorts hjälp ?
mkt kärlek till dig essbeck….
…och hjärta.
Vänligen
robotnr7312
Tack robot
Pingback: Jonas Mosskin» Blog Archive » Patientföreningarna ger sig in i debatten om depression & ångest
Essbeck, ursäkta mitt sena svar. Alla mina tankar till dig och dina nära och kära.
Hur jag än svarar dig så finns risken att det blir fel.
Jag menar dock att sjukvården varit för dålig på att se och ta hand om de personer som behöver vård och omsorg för psykiska problem. Även idag är problemen stora och såväl tillgänglighet som kvalité sviktar.
Det finns inga enkla lösningar och det finns inga genvägar. Det måste tas krafttag. Hur… ja, på den punkten får jag delvis bli dig skyldig. Men genom att tillföra mer resurser, arbeta med fler arbetssätt och en stärkt vårdgaranti för dessa diagnoser så kanske man kan komma tillrätta med problemen.