Söndagskrönika om behovet av en Lex Safet, Zaremba och vrede

Det blir en sen söndagskrönika. Ämnet denna söndagskväll är den vrede och sorg jag känner när jag läser Zarembas artikel i DN. Den berör mig så mycket att jag har haft svårt att formulera mina reaktioner och tankar om den och dess ämne.

I ett modernt Sverige tror man inte att människor ska behöva bli förnedrade på det sättet som Safet blivit. Jag blir rasande när jag tar del av hans livsöde. Jag blir stum. Känslorna väller fram. Ilskan, vreden och till sist sorgen är det som blockerat mig under dagen. Hur kan någon behandla medmänniskor så illa och göra det med en iskall kyla. En kyla som handlar om att utnyttja människor.

Jag engagerade mig i politik för att förändra, för att ta ansvar och för att göra världen och vårt samhälle till en bättre plats att leva i. Om jag lyckats så här långt för andra bedöma. Men i huvudsak är det fortfarande samma drivkrafter jag har för mitt politiska engagemang. Det handlar om att göra insatser för främst de som inte har någon annan som tar deras parti. Det kanske handlar om rättvisa, det kanske handlar om att vi tillsammans tar Örebro och Sverige framåt men kanske mest handlar det om att agera mot sådant vi inte vill se i ett samhälle.

Kränkningar och mobbing oavsett var de äger rum ska inte tillåtas. När man tar del av Safets berättelse så funderar jag på hur många till som har det så i vårt land. Hur många till har råkat illa ut, utan att någon brytt sig eller hjälpt dem till upprättelse. För många är svaret. Safets fall är ett fall för mycket.

Frågorna är många. De snurrar i mitt huvud. Säkert är det mycket som behöver göras och säkert är det många som behöver hjälpa till. Jag hoppas att man nu inte blundar för problemen och blundar för Safets berättelse. Hans livsöde är värd att få avtryck i historien. Ett avtryck som säger hit men inte längre. Det handlar om att lagstiftaren måste bli tydlig i att detta inte är tillåtet. Det handlar om att inrätta hårda straff och höga ersättningar till de drabbade som de som behandlat människor illa ska få betala.

Jag hoppas att man i riksdagen nu tar tag i frågan och instiftar en Lex Safet lagstiftning. Det vore det bästa sättet för det svenska samhället att ge just Safet och alla andra som drabbats av liknande kränkningar upprättelse. Med det avslutar jag min söndagskrönika och hoppas att vi tillsammans imorgon var och en kan göra en insats för att Sverige blir ett bättre samhälle att leva och bo i, för alla.

Bloggar: David och Gun och genrep och törnqvist och kulturbloggen

Söndagskrönikor: Peter W och Högberg och Ankersjö och PJ Anders och Tokmoderaten och Sagor från livbåten