Tysklands beslut om att avveckla kärnkraften skapar fler frågor än svar och skapar mer oro än hopp. Att avveckla kärnkraften behöver givetvis inte vara fel, men då måste det finnas svar på hur energiförsörjningen ska klaras. De svaren ger inte Tyskland. Risken är uppenbar att Tyskland nu vältrar över sina problem till andra. Det blir andra som får betala för Tysklands avveckling både i ekonomiska termer som ur ett miljöhänseende. För så länge inte tydliga lösningar finns så ligger det nära till hand att befara att det blir kolkraft, olja och importerad el från andra länder som ska lösa tysklands energibehov. Importen kommer då att ske från andra länder som har kärnkraft, länder som inte har en säker kärnkraft. Så frågan är, vilka få betala för Tysklands beslut om avveckling? Förmodligen rätt många länder. Men det värsta perspektivet är kanske ändå att kommande generationer kan få betala dyrt för beslutet iform av en smutsigare och otryggare energiförsörjning. Ansvarsfullt? Knappast.
Gunnar Hökmark skriver på temat på SVD Brännpunkt
Media: SVD och SVD2 och SVD3 och SVD4 och DN och DN2 och AB och AB2 och Exp och Exp2
Bloggar: KT och Krassman och holmqwist och marknadsliberalen och Thomas
Du skriver att kommande generationer kan få betala i form av en smutsigare och otryggare energiförsörjning. Så du anser att kärnkraftsavfall som tar 100 000 år att bryta ned är bättre?! Att det som hände i Japan eller Tjernobyl känns tryggare??
Det är dags att vi i Sverige också tar ansvar för kommande generationer och avvecklar kärnkraften!
Avfall som inte bryts ned på tusentals år är ett bagatellartat problem jämfört med att på kort tid förstöra jordens klimat och livsbetingelserna på den, vilket sannolikt blir konsekvensen om man använder fossila bränslen. Att folk inte kan ta in detta har varit centralt för kärnkraftsdebatten i decennier.
Det finns idag två alternativ till kärnkraften som skulle kunna trygga hela världens (både industrins, företagesn, hushållens och det offentligas energiförsörjning). Det ena är att ta ett fåtal hektar av Sahara i anspråk och ställa ut solceller där. Enda problemet är att det måste förhandlas fram en lösning som är både politiskt och kommersiellt gångbar och samtidigt måste säkerheten kring området garanteras. Det andra är fusionskraft – en oerhört säker men dyr affär. Kan man bara få investerare så finns det inget behov av andra energikällor förutom de som fordras (olja t.ex) vid tillverkningen av andra råvaror som plast och gummi.
Nu är bara frågan. Hur pass sannolikt är det att man förhandlar fram världsfred i ett globalt samhälle utan terrorister eller tjuvar och får alla världens regeringar att gå med på att koilonisera några hektar av Sahara. Och hur pass sannolikt är det att få investerare till ett storskaligt fusionskraftsprojekt – som inbegriper flera länder – när det finns en annan energikälla som kan garantera billig inhemsk självförsörjning vad gäller el – och det är kärnkraften. Fast kanske är det så att miljörörelsen i Europa har en dold agenda – avvecklar vi all kärnkraft och lagstiftar om förbud för användande av fossila bränslen så återstår bara att vända oss till Putins Ryssland och be om utbyggda gasledningar. Då kan vi börja snacka om förstatligande av produktonsmedlen…