Kritiken mot den socialdemokratiska ledarduo växer sig starkare

Kritiken mot det socialdemokratiska ledarskap iform av duon Juholt och Waidelich växer sig allt starkare. Kritik som ”tänk och lyssna först, tala sen” och ”han tummar på sanningen” samt att ”med i längden håller det inte” är minst sagt skarp. Den vittnar om en socialdemokrati i stress och som inte får något lyft, vare sig ledarskapsmässigt, opinionsmässigt eller politiskt.

Juholteffekten har hittills inte visat sig. Visst, en och annan sosse jublar över att S ligger över 30% i opinionen och kanske visar just det att socialdemokratins kris består. Socialdemokratin har därmed blivit ett parti som alla andra. Årtiondens socialdemokratiska dominans i svensk politik är för alltid över. Den tiden är förbi då S kunde diktera villkoren och agendan för svensk politik. Den tiden är förbi då S kunde bilda regering själv. Frågan är dock om det faktumet har landat i Socialdemokratin.

S och kanske framför allt Juholt agerar fortfarande som om de var det stora partiet i svensk politik. Skillnaden mot tidigare S-ledare är dock att ansvaret lyser med sin frånvaro. Göran Perssons kloka ord om att den som är satt i skuld är inte fri verkar Juholt inte ha tagit till sig av. Istället tycker Juholt att ekonomi i balans är ett kamrerskap inte gynnar Sverige. Juholt har förflyttat socialdemokratin från social demokrati till social populism.

En opposition väljer själv vilket ansvar man vill ta. Det ska man ha respekt för. Samtidigt är det så att även en opposition har ansvar för hur man agerar. Jag tycker att Alliansen borde fördjupa samtalen med MP. Det finns områden där Alliansen och MP kan bli överens. Bli det och skapa i de frågorna en stabil majoritet i riksdagen. I andra frågor blir vi inte överens med MP. Alliansen är en minoritetsregering och det innebär att det är svårare att få igenom sin politik i riksdagen. Samtidigt är det så att den samlade oppositionen med S, MP, V och SD måste agera tillsammans för att fälla Alliansen. I valrörelsen 2010 lovade Mona Sahlin att aldrig, aldrig, aldrig ge SD utrymme för att få igenom sin politik. Juholt verkar uppenbarligen inte ha lyssnat på Sahlin heller.

Juholt skulle nog vinna på att lyssna på sina företrädare Persson och Sahlin. Det klarade av att ta ansvar när det behövdes. Det klarar inte Juholt. Just det kanske är den mest avgörande faktorn till att kritiken redan nu växer mot Juholt.

Media: SVD och DN

Bloggar: Erik och Maria och Martin och DHE och Beckman och Krassman och Tokmoderaten och Thomas och jag själv1 och 2

Med trånande blickar i bakspegeln…

Med trånande blickar i backspegeln drömmer sig socialdemokraterna och rörelsen tillbaka till svunna tider. Tider då det alltid gick att höja skatterna när intäkterna inte räckte till och där upplevelsen var att det var någon annan som betalade. Tider då lumpen gjorde pojkar till män och var en del av uppväxten för just killarna. Tider då socialdemokraterna kunde höja rösten och de fick som de ville. Maktspråket har alltid tillhört rörelsen sätt att styra. Tack och lov är dessa tider över.

Sverige och världen har förändrats. I fråga efter fråga och i punkt efter punkt har socialdemokratin förlorat. I Sverige kvarstår dock mycket kvar av deras arv, ett arv som tar många år att förändra till det bättre. Världens högsta skatter är ett exempel. Men begränsningarna av de enskildas frihet är den största inskränkningen som behöver rivas upp.

Jag tror inte man vinner val på att köra baklänges. Socialdemokratin har kört fast och det rejält. En förnyelse av rörelsen kommer uppenbarligen inte ske förens de åkt på ett rejält valnederlag. Fortfarande drivs S av att komma åt makten. Makten i sig är viktigare än vad man ska göra med den. Det är därför S är emot all förändring, för förändringar i sig hotar alla de svar som S alltid gett på alla problem och utmaningar. Svaret har alltid från S varit högre skatter och större offentlig sektor.

Nostalgi i all ära, den kan vara underbar på sitt sätt i rätt sammanhand. Men i ett val är den fel. Val handlar om framtid. Det verkar socialdemokratin inte förstått.

Bloggar: Peter S

Socialdemokratin står där naken

Mona Sahlin har dragit igång socialdemokraternas så kallade jobbkongress. I sitt inledningsanförande angrepp Sahlin föga förvånande Alliansen. För Sahlin räcker det tydligen att angripa moderater för att de just är moderater. Om Sahlin och S tror att det räcker att angripa moderater för just vara moderater för att vinna ett val så tror de fel. Det kommer inte att räcka. Politik handlar om att angripa samhällsproblem. Visst, säkert finns det en och annan som tycker att moderater är ett samhällsproblem, men jag betvivlar att det är tillräckligt många för att kunna vinna ett val på. Sahlin satsar nu på att anfall är bästa försvar. Genom att höja tonläget så tror hon sig kunna smita undan sina egna problem med sitt parti och sitt eget ledarskap. Jag tror inte det fungerar. Sahlins ledarskap kommer att fortsätta granskas och kommer inte att leva upp till den nivån som krävs för att bli statsminister.

Den socialdemokratiska ledningen är modig. Att döpa en kongress till jobbkongress förpliktigar. Det förpliktigare att komma med politikiska lösningar som skapar fler jobb. Just det är ju inte S kända för och förslagen om höjda skatter och höjda bidrag kommer knappast leda till fler jobb. När vi så småningom blickar tillbaka i ett historiskt perpektiv kan det visa sig vara ett rent dumt sätt att försöka vrida opinionen åt sitt håll.

Det räcker inte med att prata jobb. Det räcker inte med att ha angripa moderater för att inte ha lyckats med att skapa jobb. Man måste ha en egen politik för att skapa fler jobb och där står socialdemokratin naken. Precis som i sagan om Kjesarens nya kläder så är S pinsamt nakna och det har väljarna upptäckt. För att dölja sin nakenhet väljer nu S att angripa M i hårda ordalag, men det kommer inte att hjälpa. Alltjämnt är socialdemokratin naken.

Bloggar: Svart på vitt och centralt och Tokmoderaten och 100 steg till och Peter Andersson och Sandberg och Röda Malmö och Röda Berget och Snällman och Tobe och Edvin Alam och s-buzz och mitt i steget och Peter Andersson igen…

Med sådana vänner behöver man inga fiender!

Mona Sahlin har en alldeles egen fan klubb inom sitt parti som gör allt vad de kan för att förstöra för henne. Under temat ”Mosa Mona” har det under lång tid arbetats mot Mona Sahlin. Enkelt kan man konstatera att med sådana vänner behöver man inga fiender. Sahlin kommer få mycket svårt med det interna motståndet att kunna agera fullt ut som partiledare. Det gör att chansen för alliansen att bli omvald ökar. Spekulationer är redan nu igång om Sahlin kommer tvingas avgå efter valet 2010. Det återstår att se, men om Sahlin inte lyckas prestera bättre än vad hon gör nu så kommer hon bli en parantes i den socialdemokratiska historien.

Bloggar: Jonas Morian och Norah4U och Magdalena